Kvinna och polis – då och nu

Aleksandra och Sigrid som blev poliser med 63 års mellanrum.

Aleksandra, till vänster, beskriver Sigrid som en riktig power woman. Sigrid tycker att Aleksandra verkar väldigt mogen, "mognare än jag själv var när jag blev polis", säger hon.

De blev poliser med 63 års mellanrum. Sigrid som en av de första kvinnorna i yrket, Aleksandra i en tid då kvinnliga poliser är en självklarhet.

Länge fanns det inga kvinnliga poliser. Däremot polissystrar, som oftast var sjuksköterskor och fick ta hand om, och förhöra, kvinnor och barn. År 1956 blev en brytpunkt. Då genomfördes ”Den första kvinnliga konstapelkursen”. En av eleverna var Sigrid, oftast kallad Sissi, idag 92 år.

Efter den fem månader långa kursen fick Sigrid och hennes kurskamrater ringa runt och söka jobb. De flesta fick svaret att de inte ville anställa kvinnor för ”de skulle vara hemma och föda barn och laga mat”.

– Vi var 17 kvinnor i den första kullen och jag vill minnas att bara sex av oss så småningom fick tjänster, säger Sigrid.

Till en början hade hon olika vikariat som kontorsbiträde hos landsfiskalen i olika distrikt i Jämtland. Men sedan fick hon jobb på en kriminalavdelning i Skåne.   

– Jag fick följa med och lära mig hur förhör skulle gå till. Jag fick bara förhöra kvinnor och barn, och mina manliga kolleger ringde mig när kvinnor skulle avvisiteras.

År 1959 började hon på krim i Uppsala.

– Där var vi bara två kvinnliga poliser, och vi fick fortfarande bara förhöra kvinnor och barn, och vi fick inte vara med på häktet.  

Det fanns bara kjol

I Uppsala ordnade en chef på ordningen så att Sigrid fick uniform: kjol – det fanns bara kjol för kvinnliga poliser då, kappa och mössa. Uniformen skulle hon bara ha i yttre tjänst.

– Jag var bara i yttre tjänst om det saknades personal,  men ibland patrullerade vi med kvinnor från Barnavårdsnämnden och pratade med ungdomar.

Hur var det att vara en av de allra första kvinnliga poliserna? Sigrid Ramstedt säger att hon trivdes bra på alla ställen, men att ”man fick svara för sig”.

– Ingen var jäklig mot mig, de var kompisar allihop. Men en gång ringde de från ordningspolisen och ville ha med en kvinna på ett ärende. När jag stod utanför och väntade kom en ordningspolis fram och sa ”Vi gillar inte kvinnliga poliser, men du ser ju åtminstone kvinnlig ut”. Jag blev ledsen, men sa nog ingenting. Det var enda gången jag personligen möttes av sådana ord.

Men när hon ville tjänstgöra i krimjouren, när hon jobbade i Uppsala, blev det stopp.  

– Jag frågade mina chefer om jag fick jobba i jouren, som herrarna gjorde, och fick svaret att herrarna inte ville ha kvinnor i krimjouren.

Arbetssituationen förändrades först när hon kom till krim i Stockholm 1977. Där fick hon förhöra både kvinnor och män.

Så småningom började Sigrid på stöldroteln i Stockholm, och trivdes så bra att hon blev kvar till pensionen 1994.  

– Jag är väldigt nöjd och tacksam över mitt liv som polis. Jag älskade varenda dag i jobbet.

Jag fick se livet från alla sidor. Jag tyckte om busarna också, på mitt sätt, jag såg att de också kunde ha goda sidor.

Velat blir polis länge

Aleksandra blev färdig polis 2019 och jobbar i yttre tjänst. Hon har velat blir polis sedan gymnasiet och tycker att yrket är ännu bättre än hon trodde!

– Vissa delar hade jag inte kunnat föreställa mig, som att jag skulle få vänner för livet, att jag skulle lära mig så mycket om mig själv och få se saker som ingen annan kommer att se. När man gör en insats som skapar en positiv förändring för någon kan man leva på det länge. Det är tacksamt och tillfredsställande.

Aleksandra är inte förvånad över Sigrids berättelse.

– Jag hade förväntat mig att det skulle vara annorlunda när hon blev polis jämfört med idag. Det jag mest reagerade på är att det var så få som blev anställda efter kursen, att den var så kort och att kvinnor endast fick hålla förhör med kvinnor och barn. Sedan tyckte jag det var ganska intressant att uniformen var så olik, beroende om man var man eller kvinna.

Har du själv upplevt utmaningar för att du är kvinna och polis?

– Svårt att svara på eftersom jag inte vet hur det är att vara man. Internt inom polisen har jag aldrig blivit sämre eller annorlunda behandlad och ingen har någonsin uttalat något negativt på grund av att jag är kvinna och polis. Däremot har jag en känsla inom mig att jag alltid måste prestera mer än mina manliga kolleger.         

Från allmänheten har Aleksandra däremot känt att bemötandet kan variera beroende på om hon har en manlig eller kvinnlig kollega med sig. 

– När vi kommer två kvinnliga poliser och ska styra upp något har jag upplevt inställningen ”Hur ska ni klara av detta?”. De ser oss som två små tjejer, de ser bara till det fysiska. Fysiskt kan vi ha olika förutsättningar, men jag har exakt samma utrustning som mina manliga kolleger.  

Världens roligaste jobb
Aleksandra skulle gärna se fler kvinnliga poliser.

– Jag vill uppmuntra tjejer att våga söka till polisutbildningen och tro på sig själva. Det är världens roligaste jobb! Det finns andra sidor också, som är mindre tacksamma, men jag försöker ta med mig det positiva.

Sigrid tycker att skillnaden verkar vara som natt och dag, mellan då och nu.

– Jämlikheten är mycket större idag, kvinnorna har kommit ikapp männen. När jag började som polis var det en enormt stor skillnad. Personligen hade jag manliga kolleger som var artiga och gemytliga – även om det fanns några surkartar  – men jag tror att manliga poliser idag ser kvinnor mer som jämsides. Men vad vet jag, säger hon.

Aleksandra beskriver Sigrid som en riktig power woman!

– Det är så häftigt att jag fick träffa en av de första kvinnliga poliserna, det är något jag kommer ta med mig och även påminnas om hur långt vi kvinnor har kommit, som Sigrid sade: Vi är ikapp killarna!