”Jag vill ge hopp”

Hanna är på FN-mission i Centralafrikanska republiken. Där ingår hon i ett team som arbetar med utbildning och upplysning kring könsrelaterat sexuellt våld.

Det har gått fyra månader sedan Hanna kom till Centralafrikanska republiken, där hon ska vara i ett år. När intervjun görs är hon hemma i Sverige ett par veckor. Som FN-polis har hon rätt till fyra fria hemresor per år. Ledigheten är inarbetad, eftersom arbetstiden på missionen är sju dagar i veckan, 8 till 17.

Till vardags är Hanna områdespolis. Den tjänsten har hon kvar, men under missionstiden är hon utlånad till utlandssektionen.

Låg kunskap om sexuellt våld

Olika rebellgrupper har under många år stridit om makten i Centralafrikanska republiken.

– En stor del i deras taktik är att trycka ner och skrämma människor för att hålla dem i schack, och könsrelaterat sexuellt våld är vanligt, framför allt våldtäkter mot kvinnor, säger Hanna. 

Men kunskapen om sexuellt våld är generellt låg i landet.

– Många vet inte ens att det är ett brott. Dessutom vet inte en stor majoritet av poliserna hur man utreder sådana brott, säger Hanna.

Teamet arbetar därför både med att utbilda poliser och polisstudenter och med upplysningskampanjer mot allmänheten – för att få fler att anmäla brotten.

Utbildningen för poliser är grundläggande och handlar om processen från brott till lagföring, om hur olika typer av brott ska kategoriseras, att brottsoffer ska uppsöka läkare och få ett rättsintyg, hur man samlar in bevis och säkrar brottsplatser, och kopplingen till åklagare och domstolar.

Andra uppdraget

Teamet arbetar även för att skydda civila och för att det ska finnas trygga områden för kvinnor och barn. De besöker regelbundet lokala polisstationer för att fånga upp relevant information och stötta den lokala polisen i deras dagliga arbete.

Det team Hanna ingår i består av två svenska poliser och fyra poliser från Rwanda.

– Att vi samarbetar med just Rwanda beror på att deras poliser är tvåspråkiga, de talar franska och engelska, och de har kommit en bra bit på väg efter det folkmord mot en del av befolkningen som skedde så sent som år 1994. Rwanda har blivit ett föregångsland i Afrika enligt mig.

Det är andra gången Hanna är på FN-mission. Första gången var hon i Haiti. Hon sökte för att hon längtade efter att göra mer för andra människor, samtidigt som hon fortfarande gillade sin roll som polis. Att hon kunde franska var en merit.

– Men ingen kräver att man ska vara superduktig på språk. Den som vill åka iväg ska inte se språkkrav som ett hinder. Man kan få gå en språkkurs innan och på vissa ställen finns det tillgång till tolkar.

Möter ibland en hopplöshet

Bland det hon gillar mest med att vara på FN-mission är mötet med människor från olika länder.

– Eftersom jag får jobba med människor från hela världen, och utbyta tankar och idéer med dem, lär jag mig mycket om olika kulturer och religioner – inte bara i landet där missionen är.

Hon beskriver hur hon ibland möter en hopplöshet hos lokalbefolkningen och den lokala polisen, att de inte ser hur saker och ting ska kunna bli bättre.

– Jag vill ge dem hopp och brukar berätta att Sverige långt tillbaka också har haft krig och varit ett fattigt land. Man måste ge allting tid och ta små steg för att komma framåt.

Hanna delar lägenhet med sin svenska kollega i teamet. På kvällarna umgås hon med kolleger eller grannar.  Hon tränar funktionell styrka och yoga för att må bra och minska stress i vardagen.

Högt säkerhetstänk

Att arbeta i mission kan vara farligt beroende på vilket land man befinner sig i. Hanna säger att hon inte känner sig orolig för sin säkerhet eftersom hon vet att hon är väl förberedd och att säkerhetstänket är högt inom FN.

– Via utlandssektionen får man adekvat och god utbildning för att hantera diverse situationer. Generellt som polis - oavsett om man befinner sig i Sverige eller i mission - gör man olika avvägningar och riskbedömningar kopplade till ens personliga säkerhet.

Hanna har varit instruktör på den förberedande utbildning som alla som ska åka ut på FN-mission får gå.

– Den är jättebra! Där förbereds man bland annat för att skifta sitt mindset, från att tänka ”jag är polis i Sverige” till att gå in i en annan roll som kompetent fredsbevarare i missionen. Man får teoretisk och praktisk information gällande olika typer av missioner. Man förbereds även på de svårigheter som kan uppstå och de kulturella skillnaderna som kan leda till prövningar i kommunikation och samarbete.

Hon påpekar att svenskar är väldigt effektiva och ofta vill att saker ska ske fort.

– Det kan vara bra för oss att dra ner på tempot och inte bara värdera konkreta saker, utan se att det är en bedrift att vi knyter band mellan olika länder. Det kan bidra till att undvika konflikter i framtiden. Det gäller att få perspektiv och att arbeta utefter de förutsättningar som missionen ger.

Om polisens utlandsstyrka