Uppdrag Kabul

Söndag kväll den 22 augusti. Medan talibanerna tar över Kabul äter Christian Wessman på Noa kräftor med familjen. Han har stabschefsberedskap när mobilen ringer.

  • Människor trängs i ett djupt dike och sträcker upp lappar för att visa att de är utländska medborgare som har rätt att evakueras. Foto.
    Desperata människor trängs i ett djupt dräneringsdike utanför flygplatsen i Kabul i hopp om att kunna lämna landet. ”Misären, den djupa desperationen och hjärtskärande ångesten hos familjerna vi splittrar, skräcken och förtvivlan hos dem vi tvingas lämna kvar.” Så beskrev Christian Wessman sina minnen från insatsen på sitt Instagramkonto. Bild: Privat
  • Christian Wessman, stabschef för särskilda händelser på Noa, i t-shirt, shorts och keps. Foto.
    Christian Wessman, stabschef för särskilda händelser på Noa, var en av två från polisen som på plats stöttade UD med evakueringen av svenskar från Kabul i slutet av augusti. – Som yrkesman är uppdraget i Kabul ett av de mest komplicerade jag varit med om. Bild: Privat
  • En soldat står uppe på en mur och viftar med en svensk flagga. Foto.
    En svensk soldat ur Försvarsmaktens specialförband SOG, särskilda operationsgruppen, viftar med en flagga för att uppmärksamma nödställda på var den svenska personalen fanns. Bild: Privat
  • Ett bord med bärbar dator och några pass liggandes. Runtom ses väntande människor. Foto.
    Svensk UD-personal granskar pass- och identitetshandlingar före avresan till Sverige. Bild: Privat
1/4

Runt flygplatsen i Kabul löper ett djupt dike. Det är 38 grader varmt och i det stinkande vattnet står tusentals människor tätt. De har vatten upp till låren och många har köat här i flera dagar. Ingen vågar lämna sin plats. Det här kan vara deras sista och enda chans att komma in på flygplatsen och ut ur Afghanistan.

Christian Wessman, stabschef för särskilda händelser vid Noa, nationella operativa avdelningen, går längs kanten till vallgraven med dräneringsvatten och letar efter personer med svensk anknytning. Han gör en första sållning.

– Om någon höll upp något svenskt, eller på något annat sätt visade att de hade en koppling till Sverige, hjälpte vi dem upp ur vallgraven. Sa de exempelvis att de hade jobbat vid den svenska ambassaden, frågade man vad ambassadören hette. Kunde de svara transporterades de till en lugnare plats för screening och dokumentkontroll, berättar han.

Det har hunnit gå några månader sedan Christian Wessman kom hem från Kabul. Han beskriver den första tiden hemma som ”lite av en baksmälla”. Samtidigt är han stolt över att tillhöra svensk polis och myndighetens insats: att stötta UD med evakueringen av svenska medborgare, personer med uppehållstillstånd eller kopplingar till Sverige eller den svenska ambassaden.

Uppdraget i Kabul särskilde sig från andra uppdrag som Christian Wessman varit på.

– När jag jobbade för FN i Liberia och EU i Kosovo fanns det gott om tid att förbereda sig, ibland flera månader.

Den här operationen kommer med mycket kort varsel. Efter att Christian Wessman lämnat kräftskivan ägnar han natten åt telefonmöten och reseplanering. Morgonen därpå flyger han och en kollega från NI, nationella insatsstyrkan, via Köpenhamn till Pakistans huvudstad Islamabad.

På plats görs bedömningen att Polismyndighetens förmåga bättre behövs på plats i Kabul. Efter samverkan med Sveriges ambassadör på plats och ledningen på hemmaplan fattas beslut om att Christian Wessman och kollegan ska åka direkt till Kabul.

Natten till onsdagen packar de ner det absolut nödvändigaste i varsin ryggsäck: några ombyten, satellittelefon och frystorkad mat de kan äta med eller utan vatten.

– Då hade jag inte sovit något sedan söndagen, var uppe i varv och drack väldigt mycket kaffe.

När Herculesplanet landar på Hamid Karzai International Airport är det tidig morgon och solen har just gått upp i den afghanska huvudstaden.

Christian Wessman bär t-shirt och shorts för att inte tas för kombattant.

– Först kändes det obekvämt att vara obeväpnad och utan väst. Men svenska försvarets specialförband var där samt säkerhetsbolaget Vesper.

De möts av UD:s representant på plats, den förra ambassadören för Sverige i Islamabad, som ansvarar för evakueringen i stort. Stämningen är spänd, allvarlig och tyngd av tidspress. Den sista augusti går tidsfristen ut. Den är en överenskommelse mellan talibanerna och Väst om att evakuera utländska medborgare. Det är om sju dagar.

Vid gaten väntar fler hundra personer. Det är rörigt och stökigt och för UD-personalen är det svårt att hålla ordning på den stora folkmassan.

– När vi såg hur det var organiserat utarbetade jag och kollegan ett koncept för att underlätta arbetet. Vi använde oss av ett upplägg liknande en klassisk polisiär skadeplats. I vanliga fall handlar det om att registrera skadade och dela upp dem i olika kategorier: allvarligt skadade, de som kan gå själva, vittnen etcetera. I det här fallet innebar det att skapa en plats för förvaring, en för registrering och sedan platser för dem som skulle flyga hem och för dem som skulle överlämnas till amerikaner för att transporteras ut från flygplatsen. För oss var det naturligt att bygga ett slussystem, medan andra på plats inte hade tänkt tanken. Det är ett exempel på hur myndigheter kan hjälpas åt utifrån sin egen expertis.

Christian Wessman ser också till att skicka passagerarlistan till SPOC, singel point of contact, id IE (internationella enheten) på Noa som gör slagningar i polisiära system. Han springer mellan uppsamlingsplatsen och bostadsbaracken, som har wifi. 

Tiden är knapp men slagningarna kommer att visa sig vara avgörande för att förhindra att personer utan tillstånd flyger med till Sverige. Någon dag tidigare, innan Christian Wessman och kollegan anlänt till Kabul, har två av Sverige livstidsutvisade personer lyckats komma med ett svenskt evakueringsplan.

En självpåtagen uppgift är också att försöka ge psykosocialt stöd till den svenska UD-personalen som tvingas separera familjer, grannar och barndomsvänner. Afghanerna i sin tur är tvungna att ta livsavgörande beslut på några få minuter: Åka till Sverige och lämna familj och barn eller stanna kvar i Kabul.

– Alla var nödställda men alla hade inte rätt att följa med. En del utsända sa att det kändes som att de ”lekte gud med folks öden”, berättar Christian Wessman.

Han försöker stötta personalen genom att ta dem åt sidan till den logistikhörna han snabbt iordningsställt med hjälp av några kontorsstolar och en fåtölj i plysch. Där, i skuggan, kunde de få ett glas vatten, en proteinbar eller bara prata.

– Ibland krävs det att man nästan tvingar människor att sätta sig ner för att de ska vila en stund. Det var också tillfällen då jag grät med dem som grät.

Christian Wessman får kontinuerliga underrättelser om hotbilder mot flygplatsen. Ett handlar om att mobilnätet ska gå ned, ett annat om attacker. Ljud av sporadisk skottlossning hörs. Ur högtalarna ekar en förinspelad kvinnlig röst med budskapet ”Ground attack, seek shelter”.

På torsdagseftermiddagen detonerar en bomb som lemlästar och dödar afghaner och amerikaner. De skadade amerikanerna förs till ett danskt fältsjukhus inne på flygplatsen. Depåerna med blod tar slut och under natten hörs en högtalarröst uppmana alla utländska besökare att registrera sina blodgrupper och lämna blod. Under natten får de som väntar på avfärd besked om att talibanerna skjutit mot ett italienskt plan.

Fredag morgon. Nu är det bara fem dagar innan tidsfristen går ut. Strax före lunchtid lyfter det sista Herculesplanet med de sista personerna från UD, försvaret och säkerhetsföretaget Vesper. Christian Wessman och hans kollega är också ombord.

– När vi satt där i planet och vi åkte sidledes på en slags brits av röda tygbälten kom tankarna. Hur skyddat är planet ballistiskt? Vad händer om de skjuter mot oss också?

– Jag brukar sällan lägga energi på saker jag inte kan påverka men det här var speciellt. Efter några minuter, när planet planade ut, släppte tankarna. Jag minns att jag tänkte: vi ska inte vända, ingen ska tillbaka.

Efter några stopp och flygplansbyten landar Christian Wessman på Arlanda. Där möts han och kollegan av samtalsledare från nationella insatsstyrkan.

De tas till en särskild plats för avlastningssamtal i några timmar.

Christian Wessman är mycket nöjd med mottagandet.

– De såg till att min lillebror fick vara med eftersom det är viktigt att familjemedlemmar förstår vad man varit med om. Det är också viktigt för dem inför kommande insatser.

– Våra familjer har inte valt det här. De har svårt att förstå varför vi tackar ja till sådana här uppdrag och har inte full koll på det system som faktiskt backar upp oss på hemmaplan.

Han är även nöjd med stödet från ledning och stab på hemmaplan.

– Det kändes som att de hela tiden hade koll på allt och att vi kunde fokusera helt på uppdraget. Vi var verkligen ett team: två på plats men med en superduktig stab med kommenderingschef hemma – och samverkan med SPOC och vakthavande befäl vid nationella ledningscentralen.

Lördag kväll, en knapp vecka efter kräftskivan. Avlastningssamtalet är slut. Christian Wessman följer med hem till sin lillebror för att fira sin födelsedag. Han har fått välja middag, det blir stuvade makaroner och falukorv.

– Jag somnade tidigt, i min mammas knä.

I en tidningsintervju 2003, när du var ny som polis, sa du att du inte ångrar ditt yrkesval en sekund.

– Det stämmer, jag känner verkligen att jag har världens bästa jobb. Jag har möjlighet att påverka och hjälpa människor på riktigt. Men om Christian 2003 hade träffat mig idag tror jag inte han hade trott att man kunde arbeta med det jag gör idag. Jag är oerhört stolt över att företräda Sverige och svensk polis.

På uppdrag av UD

Polismyndigheten ingår i Stödstyrkan. Den ska på begäran av Utrikesdepartementet stödja utlandsmyndigheter i situationer där många svenska medborgare eller personer med hemvist i Sverige drabbas av allvarlig olycka eller katastrof utomlands. Nationella operativa avdelningen ansvarar för utbildning, planering, genomförande och uppföljning av myndighetens medverkan.

Polismyndighetens roll är bland annat att samverka med andra myndigheter på plats och bistå med kompetens inom operativ ledning och stå i kontakt med staben hemma för att säkerställa att Polismyndigheten har en uppdaterad lägesbild för att kunna svara mot operationens olika behov. Det kan till exempel vara att förbereda ett bra mottagande av nödställda på hemmaplan.