Javascript är inte påslaget i din webbläsare. Vi rekommenderar att javacsript är aktiverat i webbläsaren, för bästa användning av webbplatsen.
Sök på polisen.se

Min tid som polisvolontär – från ansökning till färdigutbildad

Volunteers are not paid, not because they are worthless but because they are priceless. (Sherry Anderson)

Fantastiskt - Lärorikt - Betydelsefullt - Livsförändrande

Det finns många adjektiv som skulle kunna beskriva mitt första år som polisvolontär (ja – jag skriver första år, för jag vet att det kommer att bli många fler, så länge som jag får bestämma). Framförallt är jag otroligt tacksam över att jag får vara en del av en sådan fin verksamhet som Polismyndigheten är. Likaså är jag tacksam och glad över alla trevliga volontärkollegor och poliser jag får träffa i samband med de olika uppdragen.

Det som många förundras över, framförallt de människor man möter under de olika uppdragen när man har västen på sig, är att vi inte får betalt för att vara polisvolontärer. Gör vi verkligen det här gratis? På vår fritid? Kan vi polisvolontärer verkligen vara riktigt kloka? Mitt svar på den frågan blir ofta att jag inte alls arbetar gratis. Jag får så mycket. Kunskap. Värme. Leenden. Trevliga människor. Saker som helt enkelt inte kan mätas i pengar och som är värda så mycket mer än några extra slantar i månaden.

Det är få stunder i livet då jag är så stolt som när jag bär min volontärväst

Vänner och familj säger alltid att jag skiner som en sol och att jag låter så lycklig när de ser mig med västen på eller när jag berättar om våra olika uppdrag och vad jag får möjlighet att uppleva.  Och sanningen är den – jag är lycklig. Varenda gång västen åker på. Varenda gång det dimper ner ett mejl i inboxen som berättar att ett nytt uppdrag är på gång. Varenda gång jag får träffa alla dessa trevliga människor som jag fått äran att kalla såväl kollegor som vänner och som jag fått dela så många olika stunder tillsammans med.

Det som framförallt förvånat mig under årets gång är hur delaktiga vi volontärer får känna oss i polisens arbete. Det känns verkligen som att de poliser vi möter litar på oss och därmed vågar lämna information till oss. Information som kanske inte alltid bör komma ut men som ändå är värdefull för oss att känna till för att vi ska kunna fullfölja vårt uppdrag på bästa sätt. Det får oss att känna att ni uppskattar och tror på oss precis lika mycket som vi tror på er och uppskattar det som ni gör.

Jag minns inte riktigt hur jag fick upp ögonen för polisens volontärverksamhet

Efter några klick runt på hemsidan vet jag att jag fann sidan. Volontär, stod det. Polisvolontär. Där fanns även en bild på en kvinna med gul väst. Kunde det verkligen vara sant? Att det fanns en möjlighet för mig att bli en del av polisens verksamhet och detta helt utan polisutbildning i bagaget? Det var helt enkelt för bra för att vara sant. Jag sökte direkt. Ingen tvekan om saken. När det en tid senare dök upp ett brev från polisen i brevlådan blev jag glad. Jag hade blivit kallad. Kallad till intervju.

De ville träffa mig. Se om jag hade vad som krävdes för att bli en av dem. En av deras nya polisvolontärer. Intervjun gjorde mig nervös. Dels för att det var min allra första ”jobb-intervju” och dels för att jag inte hade en aning om vad jag hade att förvänta mig. Vilka frågor skulle dyka upp? Varför ville jag bli volontär? Vad skulle jag kunna bidra med? Vilka var mina starka respektive svagare sidor och kunde mina svaga sidor på något sätt gå att framställa så att de ändå skulle kunna låta som goda?

När det väl blev dags för intervju och jag klev in i rummet där intervjun skulle hållas var jag otroligt nervös – men allt gick så fantastiskt bra. Det kändes mer som ett samtal mellan vänner än en intervju och jag lämnade rummet med ett stort leende på läpparna samt en röst inom mig som sade att detta nog hade gått riktigt bra. En tid senare dök ytterligare ett brev från polisen upp i brevlådan. Ett brev som sade att jag hade klarat intervjun.

Jag var en av de utvalda som skulle få gå utbildningen

De hade tilldelat mig en chans att få bli en av deras nya polisvolontärer och för det var jag så tacksam. De skulle inte behöva ångra sig eller bli besvikna. Jag skulle klara det här.

Efter varje utbildningstillfälle åkte jag hem med ett stort leende på läpparna. Allt var så intressant och det kändes verkligen som jag fick lära mig så otroligt mycket.

Vid sista utbildningstillfället hade det blivit dags att rädda liv. Hjärt- och lungräddningen gjorde mig orolig. Jag kände handsvetten och muntorrheten under tiden jag väntade på att det skulle bli min tur och jag studerade mina framtida volontärkollegor in i minsta detalj då de försökte rädda alla de livlösa dockorna som låg på golvet framför oss. ”Vi har ett hjärtstopp här, larma ambulansen!” skrek de alla innan de gjorde luftvägen fri och sedan började med bröstkompressionerna och inblåsningarna.

När det blev min tur var jag så nervös att jag nästan skakade men då jag såg bröstkorgen lyfta sig på min livlösa medmänniska där på golvet var det som att någonting hände inom mig. Kanske var det adrenalin. Jag kan inte riktigt beskriva den känslan som uppstod. Vad jag kommer ihåg är en mening som började spelas upprepade gånger i mitt huvud. Om och om igen. Jag ska rädda den här personen, jag ska klara det. När tiden gick ut och instruktören sa att jag hade klarat utbildningen ville jag nästan inte sluta med mina bröstkompressioner.

På något sätt var det som att jag verkligen lyckats inbilla mig själv att inte ge upp. Det här var på riktigt och jag skulle rädda den livlösa personen som låg på golvet framför mig. Han eller hon hade lika frivilligt som ofrivilligt lagt sin framtid i mina händer och jag skulle inte svika. Som det kändes då skulle jag kunnat fortsätta i en evighet.

Mycket har jag fått uppleva som volontär ...

men hjärt- och lungräddning är inte med på upplevelselistan, vilket jag är otroligt tacksam över. Dock är jag glad över att jag har fått kunskapen då den kan rädda liv såväl ”i tjänsten” som i mitt privata liv.

Valborg i Lund. Övning med piketstyrkan i Malmö. Nattvandring i Gunnesbo. Cykeldag i Eslöv. Så olika men ändå så roliga uppdrag. Allt från att prata med människor och dela med oss av värdefull information om till exempel bostadsinbrott eller hur en cykel ska vara lagligt utrustad, till att ligga på ett golv på Borgarskolan i Malmö. Blodig. Halvt döende med en gråtande vän vid min sida. En vän som desperat skriker på hjälp medan hon försöker stoppa blodet som flödar ut från min hals. Jag blundar. Jag är ju nästan död. Plötsligt känner jag ett par nya händer mot min hals. Händer som även de försöker stoppa blodet. Rädda mitt liv. Jag hör en tyst och vänlig viskning som frågar mig något, ”Jag trycker väl inte för hårt?” innan någon ropar ”Övningen avslutad!”

Under olika övningar förvånas såväl vi volontärer som poliser över de skådespelartalanger som vi besitter. Och jag är så tacksam över att en polisvolontär, liksom en kollega en gång sa, har lika många liv om inte fler än katterna med sina nio, för övningarna är något av de roligaste som finns.
 

Det är svårt att sätta ord på vad som är så speciellt med att vara polisvolontär

Ändå har jag lyckats skriva tre A4-sidor. Kanske ställer du dig frågan, finns det verkligen ingenting negativt med att vara polisvolontär? Och då kan jag enkelt svara, visst – alla uppdrag är inte lika roliga eller givande och visst kan man föredra att arbeta med vissa volontärkolleger framför andra, men så är ju livet. Allt kan inte vara kul. Men vi får lära oss att göra det bästa av situationen.

Jag är otroligt tacksam över att jag får vara en del av den volontärorganisation som polisen så fint lyckats skapa

Samt är jag stolt över det som vi åstadkommer tillsammans på olika platser runt om i Skåne. Vi som är volontärer är människor med olika bakgrund, ålder och livssituation men vi har ändå så mycket gemensamt. Vi älskar det vi gör och vi brinner för att hjälpa människor. Vi vill finnas till för andra. Vi vill sträcka ut en hand om det skulle behövas och vi njuter av känslan att vara med och skapa en tryggare värld för såväl oss själva som för våra medmänniskor.

Elin Andersson, 2014

 

We make a living by what we get, but we make a life by what we give
(Winston Churchill)
 

Till toppen