Brott i nära relationer - polisens arbete
I varje polisområde finns det en uttalad enhet som ska omhänderta ärenden som rör brott i nära relationer. Många ärenden börjar med en anmälan om bråk i en bostad.
Polisen får kännedom om situationen genom polisanmälan
Polisen får oftast kännedom om ärendet först när någon gör en polisanmälan. Det kan till exempel vara personen som är utsatt, en granne eller en vän som ringer.
När polisen vid en akut anmälan kommer till platsen försöker man i första hand skilja parterna åt. Om det finns barn i bostaden som kan fara illa kontaktas Socialtjänsten. Den som är utsatt kan behöva komma till sjukhus.
Förhör och dokumentation görs på plats
Polisen gör ett första förhör på platsen och dokumenterar eventuella personskador och materiella skador, ofta på video. Den som blivit utsatt har med vissa undantag rätt att själv bestämma om egna skador ska dokumenteras eller inte. Även kriminaltekniker kan kallas till platsen för att säkra bevis av olika slag.
Förundersökning inleds
Åklagaren är förundersökningsledare då brottet innefattar hot eller våld mot närstående eller tidigare närstående. Beroende på vad förundersökningen visar beslutar åklagaren om den misstänkte ska åtalas eller inte.
Åklagaren bedömer om häktning
Åklagaren bedömer om en misstänkt gärningsperson ska begäras häktad. Domstolen fattar sedan själva beslutet. Om den misstänkte blir häktad ska brottet utredas omgående av polisen. Under tiden förhörs den misstänkte, brottsoffret och eventuella vittnen.
Polisen samlar in information
Polisen samlar in material av olika slag, till exempel
- rättsintyg från läkare
- kriminaltekniska rapporter och analyser
- dokumentation av skador och journalanteckningar från tidigare sjukhusvistelser om det finns.
Dagboksanteckningar, telefonmeddelanden och sms mellan parterna som den utsatta (målsäganden) har kvar kan vara viktiga uppgifter.
Det kan också bli aktuellt att samla information från bland annat skolan, socialtjänsten och tidigare kontakter med brottsofferjourer.
Hot- och riskbedömning görs
Om den misstänkta släpps på fri fot från arrest eller häkte, till exempel på grund av bristande bevis, ska polisen, åklagaren eller Kriminalvården informera den som har blivit utsatt.
Polisen kan göra en hot- och riskbedömning för att se vilka former av skydd den utsatta behöver, till exempel kontakt med en kvinnojour respektive mansjour, skyddat boende eller överfallslarm.
Läs också:
Tillsynsrapport: Våldsbrott i nära relationer och sexualbrott mot vuxna
Relaterat innehåll