”När grannen hörde skriken i trapphuset”

När grannen hörde skriken i trapphuset. Jag skrek på hjälp när han misshandlade mig i trapphuset. Den gången ringde en granne till polisen. När rättegången kom hade han lugnat ner sig och jag ville ge honom en chans, vi hade ju ett barn tillsammans. Så jag tonade ner allvaret. Han dömdes till skyddstillsyn. Jag försökte lämna flera gånger. Ett tag stannade jag för att det gav mig en känsla av kontroll över situationen. Att lämna innebär så mycket osäkerhet, hur ska han reagera? Vad ska hända sen? Vart ska jag ta vägen? När man lever i den här typen av relation blir man expert på att ursäkta och dölja verkligheten.

Efter en tid blev allt värre igen. Till slut sov jag med pepparspray under kudden och allt handlade om överlevnad. Jag bara önskade att någon som hörde eller såg hade ringt polisen igen. Som när han jagade mig upp på vinden och ville sparka mig ner utför trapporna. Eller när jag sprang ut från lägenheten på gatan, men han kom i fatt och slog mig. Jag skulle vilja be alla som hör, ser eller misstänker att någon utsätts för våld, hot eller kränkningar att alltid ringa polisen. Att ringa en, två, tre eller ännu fler gånger gör skillnad. I bästa fall kan det rädda liv. Det gjorde det för mig.