”När jag till slut berättade”

Pojke

När jag till slut berättade. Mamma och pappa bråkade alltid, jag kommer inte ihåg något annat. Jag kommer ihåg stunderna i lekparken och på förskolan. Men bråken hemma glömmer jag aldrig. Jag ville så gärna skydda mamma. Så jag sprang och ställde mig mellan henne och pappa när han började skrika. Pappa tyckte bara att jag var i vägen. Det kändes som det var mitt fel. En gång slog han till mig, jag var bara 3 år då. Han kastade min gula lastbil mot mig och min bror när vi lekte, den gick sönder. Även om jag höll för öronen så hörde jag pappas hot och kränkningar, hur dålig och värdelös mamma var. Jag fick ofta ont i magen och kunde inte koncentrera mig på skolan.

När jag kom hem efter skolan vågade jag inte gå in själv i lägenheten. Var pappa glad idag? Eller arg? Efter ett bråk kunde han sätta på TV:n och ge oss kakor. Det var som ett sätt att säga förlåt utan att säga det. Men mamma fick aldrig ett förlåt. Min lärare såg att jag mådde dåligt och frågade flera gånger hur det var. När jag till slut berättade för henne ringde socialtjänsten. Det var väldigt rörigt men till slut flyttade vi. Att växa upp med våld i hemmet har gjort mig rädd och otrygg. Nu förstår jag att både min mamma, jag och min bror var brottsoffer. Att det min pappa gjorde aldrig var okej.