När jag till slut berättade

När jag till slut berättade. Mamma och pappa bråkade alltid, jag kommer inte ihåg något annat. Jag minns roliga stunder i lekparken med mamma och på förskolan var de snälla. Men bråken hemma glömmer jag aldrig. Jag ville skydda mamma. Jag sprang och ställde mig mellan henne och pappa när han började skrika. Det kändes som det var mitt fel. En gång slog han till mig, jag var bara 4 år då. Han kastade min nya lastbil mot mig och min bror när vi lekte, den gick sönder. Även om jag höll för öronen så hörde jag när pappa skrek hemska saker till mamma. Jag fick ofta ont i magen och kunde inte koncentrera mig på skolan.

När jag kom hem efter skolan var jag alltid osäker. Var pappa glad idag? Eller arg? Efter ett bråk kunde han sätta på TV:n och ge oss godis. Det var som ett sätt att säga förlåt utan att säga det. Men mamma fick aldrig en ursäkt. Min lärare såg att jag mådde dåligt i perioder och frågade flera gånger hur det var. När jag till slut berättade för henne ringde socialtjänsten till mamma. Det var väldigt jobbigt och rörigt, men till slut flyttade vi. Det känns bättre när jag har fått prata om det. Nu i efterhand förstår jag att både min mamma, jag och min bror var brottsoffer. Att det min pappa gjorde aldrig var okej.