En hjälpande tass

Projektet startade i Polisregion Väst, under 2023, där man började arbeta med tjänstehund under barnförhör. Och nu ingår alltså även Dalarna i projektet. 

Syftet är att hundens närvaro, under förhöret, ska göra barn lugnare och mer trygga vilket kan hjälpa dem att berätta mer och ge mer tillförlitliga uppgifter. Projektet är kopplat till forskning vid Göteborgs universitet och ska pågå i fyra år. Till en början är tanken att barn mellan ungefär 8 och 15 år, som är utsatta för sexualbrott framförallt, ska vara de som provar den här typen av förhör. Därefter kommer även andra brott att inkluderas. 

I Dalarna deltar två erfarna barnförhörsledare, Hanna och Linda, i projektet tillsammans med tjänstehunden Astrid och hennes hundförare Jörgen. Jörgen kommer inte sitta med under förhöret utan förhörsledaren ska hantera Astrid själv. Det kan upplevas som störande för barnet om det är flera vuxna med i förhörsrummet men Jörgen kommer att finnas i anslutning till förhörsrummet för att se till så att Astrid mår bra. 

Hunden Astrid är en sjuårig Labrador som normalt används för att söka biologiska spår som blod, saliv, hår och mänsklig vittring på brottsplatser. Hon är lugn, trygg och lätt att hantera. 

Under flera veckor har Astrid och hennes hundförare tränat på att hon ska ligga i en soffa som står bredvid stolen som barnet sitter i. Tanken är att Astrid ska ligga still och tåla att barnet klappar på henne. Astrid har stor vana av barn och hundföraren Jörgen tycket att hon är en mycket bra hund för att förmedla lugn och trygghet.

Inför att det skulle hållas riktiga förhör tillsammans med Astrid så har barnförhörsledarna tränat på kollegors barn och det gick bra. Barnförhörledarna upplevde att de flesta barnen blev lugnare i situation men vissa upplevde det som lite konstigt. Det kan eventuellt bero på att de inte har varit så hundvana.

Barnet bestämmer alltid själv om hunden ska vara med, och man lockar aldrig i förväg med att Astrid ska vara med under förhöret. Under förhöret kan Astrid till exempel ligga bredvid barnet, så att barnet kan klappa henne, eller förhörsledaren men fokus ska alltid ligga på barnet och förhöret. 

Barnet behöver inte klappa hunden hela tiden, eller inte alls, men förhoppningen är ändå att hunden ska förmedla ett lugn och ge trygghet. Och att barnet ska lämna förhöret med en fin känsla trots att det har pratat om en jobbig upplevelse.

Gällande eventuella allergier så är det bara ett förhörsrum som Astrid har tillgång till och hon får inte röra sig fritt i övriga utrymmen.

I samband med att Barnahus kommer att flytta in i det nya polishuset i Borlänge så kommer det att finnas speciella utrymmen där Astrid kan vara. Och självklart är det noga med städningen.

Projektet har nu kommit så långt att det har hållits 5 riktiga barnförhör där Astrid har varit med. Målet är alltså att ge barn bättre stöd i svåra förhörssituationer och att undersöka om metoden leder till bättre och mer fullständiga berättelser från barnen. 

Personalen som arbetar med dessa barnförhör upplever att det har gått bra och att det är ett lugn i de förhör där Astrid närvarar.

Göteborgs universitet kommer att följa upp arbetet för att se om det blir bättre utredningsresultat men även för att se hur barnen uppfattade det vid själva förhörssituationen.

Ansvarig för projektet här i Dalarna är tillförordnad förundersökningsledare på BINR1,  Ann-Sofie Lehto Nordahl