”Ibland kan jag känna mig väldigt maktlös”

Hon berättar om systematiskt våld och förtryck i hemmet. Han berättar att hon är klumpig och dement. Våld i äldres relationer är svårutrett på många plan, berättar Wilma Johansson, brottsutredare i polisregion öst med fokus på våld i nära relation.

Trots att det är 2025 och vi blir allt mer upplysta om rättigheter och skyldigheter i relationer är det vanligt att äldre personer lever kvar i de gamla värderingarna.

Det är svårt att bryta gamla mönster och stå upp för sina rättigheter när man hela livet fått höra att man har skyldighet att lyda och ta hand om sin man.

De har kanske bara varandra och eventuellt gemensamma barn och barnbarn. Det är väldigt svårt att lämna då, säger Wilma Johansson.
– Det kan vara en stor osäkerhet i att man kanske inte vet hur man ska försörja sig och klara sig ensam.

Minns inte tid

Wilma Johansson har nyligen utrett just ett sådant fall. Det handlar om ett äldre par, en stigmatisering kring ämnet våld i nära relation och en pliktskyldighet hos den äldre kvinnan. Kvinnans situation uppdagades när hon gång på gång kom med skador till sin dagliga verksamhet.

Hon berättade vad hon blivit utsatt för. Men sedan fastnade hon i den spiralen som många gör. Mannen kom dit med blommor och löften om att det inte ska hända igen. Han var ledsen och försökte få med henne hem igen. Och många gånger lyckades han att få hem henne, och isolerade henne från omgivningen genom att inte låta henne besöka den dagliga verksamheten. 
I förhör med polisen berättade kvinnan allt.

– Hon berättar klart och tydligt för oss att hon blir hotad och slagen av sin man. Hon har också tydliga skador som kan bevisa det. Det handlade om både gamla skador och nya skador, säger Wilma Johansson.

”Ramlat”

Mannen menade i sin tur att kvinnan ramlat. En ursäkt som Wilma Johansson hört mer än en gång´.

Jag tycker att man rätt ofta får höra: ”hon är snurrig och ramlar runt här hemma”, som ursäkt. Det är som att de vet vad de ska säga för att underminera kvinnans berättelse.

I det aktuella fallet gav kvinnan samma berättelse gång på gång, men kunde inte redogöra för när.

Hon kunde berätta relativt detaljerat. Men det gick inte att få ihop berättelsen i anslutning till tid och rum.

Därmed föll utredningen.

– Åklagarna vill att vi ska kunna ringa in när i tid händelser skett. Det ska vara en klar berättelse från målsägande utan motsägelser. De ska också kunna berätta samma sak flera gånger under förhören. Det är där det faller när minnet sviktar. Vilket inte är ovanligt när man blir äldre, säger Wilma Johansson.

Minnet försvagas

Lägg därtill att digitaliseringsutvecklingen inte har samma genomslagskraft hos de äldre.

– De är helt enkelt inte lika digitala. De vet nog dels inte vilken hjälp de faktiskt kan få. De är inte lika duktiga på att dokumentera sina skador som de yngre. De äldre tar inte bilder med sina telefoner, ofta av anledningen att de ofta inte ens har en telefon som kan göra det. Yngre personer tenderar också att bråka via meddelande, men det gör inte de äldre och då finns det ingen bevisning att hämta.

Hur är det att arbeta med ärenden med bristfällig bevisning och där ord står mot ord?

– Man känner sig jättemaktlös. Jag kan känna ibland att ”han skulle kunna ha ihjäl henne”. Jag tvekar inte en sekund på att det kvinnan berättat om har hänt, men vad vi än gör så kommer vi ingenstans, säger Wilma Johansson.