Rätt stöd viktigt för att våga anmäla

”Titta vad han har gjort”. Karin drar ner byxorna och visar ett blåmärke på skinkan och baksidan av benet. Hon visar skadan för sin sambos syster. Karin säger att blånaden kommer från att sambon tidigare dragit henne ur en säng så hon slagit i golvet.

En tid senare åker Karin hem till sin svägerska. Karin är våt och kletig över kroppen. Hon har flytt från hemmet efter att mannen hällt vatten, öl, vin och kryddor över henne. Karin har även fått slag mot huvudet. Sambon har försökt att våldta henne genom att dra av hennes byxor och trosor, bänt isär hennes ben och lagt sin hand på hennes kön.

”Jag tror han gjorde detta för att visa makt. Han ville kränka mig och jävlas. Han har aldrig gjort så förut”, berättar Karin i polisförhör.

Händelsen rubriceras initialt som grov kvinnofridskränkning och försök till våldtäkt och är en av drygt 25 000 anmälningar om brott i parrelationer som gjordes 2020.

Flyttar till ny ort

Helén Östlund, utredare i polisområde Halland, jobbar med både kvinnofrid och våldtäkter. Enligt henne är Karins utsatthet och berättelse till sitt slag inte ovanlig. Karin har gått igenom flera trauman innan hon flyttar till mannen som bor på annan ort och Karin känner inte många där.

Hon arbetar medan sambon är arbetslös. När hon kommer hem har han ofta druckit alkohol och vill umgås. Men Karin är trött efter jobbet och på grund av åkomma har hon lätt att somna efter att hon ätit. Något som irriterar mannen. Somnar Karin på soffan tar han ibland fram en hink med vatten och häller det över henne. Vid något tillfälle drar han in trädgårdsslangen och sprutar ner henne med vatten.

– På grund av det hon genomgått före flytten är Karin sårbar. Det är upprepade kränkningar. Hon börjar anpassa sig efter mannens dåliga humör. Alkoholintaget blir större för att orka med. Och normaliseringsprocessen sätter igång där hon bortförklarar hans beteende för familj och vänner, säger Helén Östlund.

– Att de utsatta brottsoffren vänjer sig är tyvärr inte ovanligt. ”Det kom inte något blod, det var inte så farligt” – ribban höjs och kränkningar blir vardag.

Första åtgärder viktiga 

Det är Karins svägerska som till slut ringer 112 och ingripandepoliserna kommer hem till svägerskan dit Karin flytt. De håller ett inledande förhör. Att komma på plats snabbt och komma igång med viktiga förstahandsåtgärder kan ha stor inverkan på utredningsprocessen. Och i det långa loppet: Att åtal väcks.

– Det handlar om den första kontakten där i chocken – de små subtila frågorna som ger svar på hur situationen uppfattas. Det kan i sig vara avgörande för det fortsatta utredningsarbetet, säger Helén Östlund.

Ingripandepoliserna dokumenterar platsen och skadorna genom att bland annat ta bilder med mobilkamera.

– Det är bara i den stunden som man har chans att hämta in den typen av stödbevis. Gör man inte det kan man missa värdefull information som kan äventyra hela utredningen.

Två av ingripandepoliserna kommer senare att vittna i rätten.

Helén Östlunds erfarenhet är att relationsärenden oftast kommer till polisens kännedom akut via 112, även om det ibland förekommer att kvinnor, som det i flesta fall handlar om, kommer in till polisstationen för att göra en anmälan.

Fler gör anmälan

Ibland kan det dröja lång tid innan ett brottsoffer gör en polisanmälan – något som kan bero på många faktorer. En del av kvinnorna har normaliserats i situationen, enligt Inger Olsson.

Hon är gruppchef för sektionen Brott i nära relation i polisområde Halland och har närmare 30 års utredningserfarenhet av just brott i nära relation. Hon menar att kvinnor allt oftare anmäler förövaren.
 

– När jag började jobba med detta hade vi inte lika många anmälningar. Då höll nog många tyst om sin situation. Idag är det mer upplyst om att det inte är okej att utsättas. Även om det så klart finns de som lever i tystnad med skuld och skam över våld i sin relation. Även om polisanmälningar är vanligare idag, är det sällan lätt för brottsoffret att ta det steget.

För även om anmälan är gjord innebär det inte att faran är över.

– Situationen kan bli allvarligare, rentav farligare, när kvinnan kontaktar polisen. Risken finns för ytterligare våld om gärningsmannen inte grips, säger Helén Östlund.

Hon menar att en del kanske tror att allt är över när anmälan har gjorts.

– Många gånger är det nu det börjar. Det är nu kvinnan kanske ska separera, skaffa ny bostad, ta hand om barn som mår dåligt, leva med skuldkänslor – trots att hon inte har någon skuld. Till det kommer att vi utredare ställer frågor som ska besvaras flera gånger, kvinnan blir tvungen att berätta om händelserna i rätten och barnens pappa ska kanske avtjäna fängelsestraff.

Får stöd i utredningsprocess

I Karins fall sätts flera åtgärder in. Dagen efter anmälan får hon ett målsägandebiträde som ska ge stöd i utredningsprocessen som inleds omgående eftersom gärningspersonen grips direkt. Efter ett andra målsägandeförhör fotograferar utredningsjouren Karins skador, vilket också gjordes vid anmälningstillfället. Därefter skjutsas hon till sjukhus för undersökning – något som enligt Helén Östlund är viktigt bland annat för att få ett rättsintyg och utlåtande om skadorna – både om hur och när de uppstod och hur svåra de är.

Först när gärningspersonen är häktad, dag tre i förloppet från gripande, brukar relationsärendena landa på sektionen för brott i nära relation och hos utredarna som jobbar där.

– Mitt första fokus var att etablera en kontakt och skapa förtroende med Karin. Hon hade tänkt packa ihop och flytta från orten så fort det gick. Vi pratade länge och jag fick hennes att förstå att hon behövde vara tillgänglig under utredningen, berättar Helén Östlund.

Ibland händer det att en kvinna kommer till polisstationen och gör en anmälan om våld i nära relation. Om förundersökningsledaren, som granskar anmälan, bedömer att ärendet inte kräver ett akut ingripande är det utredaren på sektionen för brott i nära relation som kontaktar brottsoffret för att boka in ett förhör och ett målsägandebiträde som ska stötta brottsoffret. 

Kan behöva skyddsåtgärder

Många gånger får utredarna frågor från brottsoffret som ligger utanför polisens arbete. Det kan gälla praktiska saker som ekonomi och byte av bostad.

– Då brukar jag lämna råd om var man kan vända sig. Ofta hänvisar jag till socialtjänsten och kvinnofridslinjen som har ett 020-nummer som inte går att spåra på en telefonräkning.

Om brottsoffret är i behov av skyddsåtgärder kontaktar utredaren sektionen för Brottsoffer och personsäkerhet, Bops. Även den som tar upp anmälan, till exempel ingripandepoliser och personal vid polisens kontaktcenter, PKC, kan lämna information om förhöjd risk för våld och hot. Sedan gör Bops en riskanalys som ligger till grund för beslut om lämpliga skyddsåtgärder ska sättas in.

– När det gäller våld i nära relation med känd gärningsperson får vi upp ärendena automatiskt, säger Kenneth Svensson, gruppchef för Bops Halland-Älvsborg, region Väst.

Beroende på ärendets karaktär och omständigheter sätts olika åtgärder in för att skydda brottsoffret. Det kan handla om att flytta kvinnan från hennes hemadress.

Vanligare är dock att andra skyddsåtgärder sätts in. Vilka de är kan variera från fall till fall och exakt vilka metoder vill Kenneth Svensson inte gå in på närmare eftersom de metoderna inte ska bli allmänt kända. Ganska vanligt är dock att Bops-medarbetare ger brottsoffret stödjande åtgärder i samband med huvudförhandling.

– Det kan vara en oerhört känslig och obehaglig situation för den drabbade att möta gärningspersonen. Då kan vi finnas med och genom våra åtgärder underlätta för brottsoffret.

I övrigt har Bops ett nära samarbete med andra myndigheter. Även med kvinnojourer och socialtjänst, särskilt när barn finns med i ekvationen.

– Det här är arbete som inte kan göras från bara ett håll. Samverkan är jätteviktigt, säger Kenneth Svensson.

Bops fortsätter sedan att stötta den brottsutsatta personen under tiden utredningsarbetet pågår.

– Vi ger stöd och skyddsåtgärder med syfte att få tryggare brottsoffer och som därmed vågar och orkar löpa linan ut. Och som i förlängningen kan leda till en bra dom. 

Samarbete behövs

2019 beslutades om en satsning på särskilt utsatta brottsoffer. Kostnaden för satsningen är cirka 300 miljoner kronor årligen och innebär bland annat resursförstärkning med 350 civila utredare och ett nytt nationellt metodstöd med checklistor som ska höja kvaliteten.

– Det innebär bland annat att ingripandepoliser håller ett kort förhör vid anmälningstillfälle och att ett målsägandebiträde så snart som möjligt ska tillsättas. Det har visat sig vara viktiga framgångsfaktorer, säger Inger Olsson.

Hon menar att satsningen har gett Polismyndigheten många värdefulla verktyg bland annat gällande våld i nära relationer.

– Samtidigt är mäns våld mot kvinnor en samhällsfråga, där hela samhället bär ansvar, säger hon.

Mannen som utsatte Karin dömdes först i tingsrätt för grov kvinnofridskränkning och försök till våldtäkt. Hovrätten ändrade sedan tingsrättens dom till ett år och två månaders fängelse för misshandel och grov kvinnofridskränkning. 

Fotnot: Karin heter egentligen något annat.

Reportaget är från tidningen Svensk Polis, nr 2 2021.