Polisen kartlägger högriskindivider inom våld i nära relation

Kartläggningen är en del i polisens satsning mot mäns våld mot kvinnor, som sätter fokus på våldsutövarna och särskilt de högriskindivider som riskerar att begå grovt, systematiskt och i värsta fall dödligt våld mot sin partner. Arbetet är under utveckling och polisen uppdaterar sin lägesbild löpande.

I nuläget pågår arbetet inom ramen för polisens nationella operation Beta, som kraftsamlar kring det brottsförebyggande arbetet för att reducera grovt och dödligt våld i nära relation. Syftet är att utveckla och etablera nya arbetssätt inom hela Polismyndigheten. Samtidigt stärks arbetet med initiala utredningsåtgärder för bättre utredningar och ökad lagföring.

– Det är viktigt att vi nu har identifierat högriskindivider och att vi kan jobba mer intensivt och konkret mot dem. Vi fokuserar på männen och vi gör det för kvinnornas skull, säger rikspolischefen Petra Lundh.

Riskhöjande faktorer

Utgångspunkten för polisens kartläggning är kunskap om riskhöjande faktorer som baseras på forskning om dödligt partnervåld. Exempel på riskfaktorer är kontrollerande beteende, strypvåld och uttalad rädsla hos målsäganden, samt psykisk ohälsa, uttalat hot om suicid, missbruk och historik av våldsbrottslighet. Separation kan i vissa fall vara en trigger som förstärker andra riskfaktorer och får våldet att eskalera.

– I kartläggningen görs en bedömning där de riskhöjande faktorerna är viktiga. Nästa steg är att vidta operativa åtgärder och riskreducerande insatser för att förhindra och förebygga våldet. Här är samverkan med andra samhällsaktörer viktig så vi kan sätta in rätt åtgärder, både för våldsutsatta och våldsutövare, säger Jale Poljarevius, operativt ansvarig chef för operation Beta.

Kartläggningen bygger på olika informationskällor inom polisen, från polisanmälningar och förundersökningar, till underrättelseinformation och tips. 

Fler behöver göra mer

Både våldsutsatta och våldsutövare kommer ofta i kontakt med flera olika samhällsaktörer såsom socialtjänst, sjukvård/psykiatri och kriminal- och frivården. Här finns ofta pusselbitar som kan göra både riskbedömningar och åtgärder mer träffsäkra och effektiva. I dagsläget används sekretessbrytande regler sällan för att lämna information till polisen.

– Polisen har inte hela lägesbilden och inte heller hela verktygslådan. Andra myndigheter kan ha kännedom om individer som riskerar att utsättas för eller begå grova våldsbrott eller mord i nära relation. Samverkan mellan polisen och andra samhällsaktörer är avgörande för att vi ska kunna rädda liv, säger Jale Poljarevius.