Det brottsbekämpande arbetet mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Den 1 juli 2014 började lagen om straff för penningtvättsbrott (PTBL) att gälla. Syftet med lagstiftningen var bland annat att förtydliga att det för straffansvar för penningtvättsgärningar inte krävs ett konkret förbrott. De myndigheter som primärt ansvarar för uppgifter kopplade till brottsutredande verksamhet är Polismyndigheten (där även Finanspolisen finns), Ekobrottsmyndigheten, Säkerhetspolisen, Åklagarmyndigheten, Skatteverket och Tullverket.

För att en gärning ska utgöra penningtvättsbrott ska det vara styrkt att egendom härrör från brott eller brottslig verksamhet. Detta innebär att det räcker med att visa på konkreta omständigheter som tyder på brottslighet av viss typ, exempelvis förmögenhetsbrottslighet eller narkotikabrottslighet.

Alla typer av brott som kan ge ekonomisk vinning kan utgöra förbrott till penningtvätt, det vill säga även undandragande- och berikandebrott, och Sverige har därmed antagit en så kallad ”all crimes approach”. Penningtvätt av gärningsmannens eget brottutbyte, så kallad självtvätt, kriminaliserades genom antagandet av PTBL.

Två typer av penningtvätt

Det finns två huvudsakliga typer av penningtvättsåtgärder som omfattas av det straffrättsliga ansvaret.

• Den ena typen är att överlåta, förvärva, omsätta, förvara eller vidta annan sådan åtgärd med egendomen. Vanliga exempel på detta är att ta emot eller omsätta belopp på ett bankkonto, att sätta in eller ta ut pengar i kontanter samt att transportera eller förvara kontanter.
• Den andra typen av penningtvättsåtgärder syftar till att skapa en rimlig, dock falsk, förklaring till en förmögenhetsökning som uppkommit genom brott eller brottslig verksamhet. Exempel på detta kan vara att upprätta eller medverka till att upprätta ett falskt skuldebrev som visar att någon tagit ett lån. Andra exempel är att intyga eller vidimera en uppgift eller handling, att låna ut sina identitetshandlingar i samband med t.ex. ett köp, att agera målvakt eller upprätta fakturor som ger sken av att inkomster i en näringsverksamhet har ett legitimt ursprung.

Näringspenningtvätt

I och med antagandet av penningtvättsbrottslagen infördes även brottet näringspenningtvätt, som innebär att en medverkan till åtgärder som skäligen kan antas vara vidtagna i penningtvättssyfte, under vissa omständigheter kan vara straffbelagda. Straffansvaret tar sikte på ett klandervärt risktagande och inte på huruvida egendom härrör från brott eller inte. En gärning kan alltså även omfatta transaktioner som är legitima, men som framstår som misstänkta och därför inte borde ha genomförts. I första hand straffbeläggs klandervärda risktaganden som sker i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, men även andra gärningar än dessa kan omfattas av bestämmelsen om näringspenningtvätt, ringa brott.

Tvångsmedel i samband med penningtvätt

Tvångsmedlen dispositionsförbud och penningbeslag ger polis och åklagare möjlighet att säkra pengar, fordringar eller andra rättigheter som kan misstänktas vara föremål för brott enligt PTBL. Typiskt sett är det fråga om tillgodohavande på bankkonton.

Bild: Mostphotos

Straffrättslig reglering avseende finansiering av terrorism

Till skillnad från penningtvätt – där tillgångarnas ursprung är avgörande – är det ändamålet som driver terrorismfinansiering. Det behövs alltså inget förbrott, och många terroristbrott har finansierats med relativt små medel som haft legalt ursprung.

Terroristbrottslagen är en samlad straffrättslig lagstiftning rörande terrorism och annan särskilt allvarlig brottslighet: Terroristbrottslag (2022:666) på riksdagens webbplats.

Säkerhetspolisen får regelbundet underrättelse om att aktörer i Sverige finansierar terrorism. Det rör sig om personer och organisationer som framförallt genom små belopp misstänks finansiera terrorism utomlands. I flera fall finns överlappning med annan brottslighet.

I nuläget har Sverige få domar avseende finansiering av terrorism. Att domarna är få kan förklaras på olika sätt, bland annat utmaningar kring bevisvärdering, lagstiftarens krav samt ett möjligt större fokus på prevention än lagföring. De få domarna kan också följa av att svenska myndigheter – i likhet med flera europeiska motsvarigheter – lagfört individer för andra brott.