Jag trodde vi skulle på ett vanligt ingripande. Det var det inte.
Ta del av Oscars berättelse från ett av alla de uppdrag som dagligen hanteras av polisen.
Bild: Polismyndigheten
"Jag trodde vi skulle på ett vanligt ingripande. Det var det inte. Vi fick ett larm i radiobilen – en våldsam person försökte ta sig in i en lokal. Jag och min kollega åker dit direkt. När vi kommer fram till platsen ser vi honom. Mannen. Han skriker och bankar med knytnävarna på en dörr, in till något som ser ut att vara ett kontor. Han har panik, kaos i blicken. Folk inne i lokalen står och trycker bakom glaset, livrädda. Och mitt i allt, bredvid mannen, ser jag två små barn. Ett i barnvagn. Det andra kanske bara tre-fyra år gammalt? De rör sig knappt. Bara tittar på sin pappa. Rädda, förvirrade.
Vi försöker prata lugnt med mannen. Han hör oss inte. Han är någon helt annanstans. Och plötsligt kastar han sig, med huvudet före, rakt in i väggen. Hårt. Brutalt. Det gör ont i hela kroppen att se. Barnen gråter. Tillslut lyckas vi få kontroll på situationen och mannen förs till psykakuten. Kvar står jag, med två små ledsna barn. Vi får tag i mamman. Det visar sig att hon är på väg, men att det kommer ta tid. Jag tittar på barnen. De tittar på mig. Det känns fel att ta med dem till polisstationen. Någon lämnar över en nyckel, så med mammans tillåtelse tar jag med barnen hem till dem istället. Och där släpper skräcken. De kan slappna av, vill leka, visa sina saker, klä ut sig. De skrattar, busar. Och jag… jag som inte har någon erfarenhet av egna barn hittade till slut en bok och satte mig i soffan. De kröp intill och jag började läsa. Så där satt vi, tryggt tillsammans, tills deras mamma kom hem.
Jag har bara varit polis i drygt två och ett halvt år. Har inga egna barn. Ingen lång erfarenhet. Men vissa dagar fastnar. Och den här, den kommer jag aldrig glömma.”
Oscar, ingripandepolis
Som polis måste du kunna hantera utmanande situationer och våga möta människor när de är som mest utsatta. Är du redo för en större uppgift?